Emil och Ida fick hjärtan att smälta

Efter en paus på tjugo år sätter Raseborgs sommarteater igen upp Emil i Lönneberga. En mycket utmanande uppgift kan tyckas. Vi talar ändå om en klassiker av Astrid Lindgren, där de filmatiska scenerna på grund av den populära tv-serien, skapat outplånliga minnesbilder av de olika karaktärerna som man ogärna ruckar på.

Den välgjorda pjäsen präglas av en trygg och välinövad ensemble. Man utgår från en traditionell synvinkel med ett rapsodiskt berättargrepp, där de olika hyssen och historierna framförs i rappa och intensiva sekvenser med inslag av både bekanta, och mindre bekanta sånger relaterade till berättelsen om Emil. Redan från den första tonen och repliken slår man an på nostalgisträngen, med ett efterhand alltmer accelererande och framåtdrivande grepp. I akt två känns helheten mindre fragmentarisk och glidningarna med de olika scenerna betydligt mjukare.

Nya karaktärer

Visuellt har scenografen Petri Horttana fokuserat på några enkla bekanta hållhakar, bland dem "snickarboa" och en roterande interiör och exteriör av det röda huset i Katthult. Inga scenografiska överraskningar (också som helhet få) men smidigt och stämningsfullt där man utnyttjat ett brett och djupt scenrum som terrängen inbjuder till.

Karaktärerna har fått blomma ut till sina egna och känns alltmer övertygande efterhand som man lyckas avvänja sig från dem man är van vid att se. Den käcka, och ofta sjungande Lina (Emilia Gustafsson) har i den här uppsättningen nästan tilldelats en form av huvudroll som hon framför med stor entusiasm i kombination med sitt par Alfred (Christoffer Westerlund) som jämfört med tv-seriens namne, är betydligt mer driven och rak i Snappertuna. Ett samspelt par på scenen.

Emils föräldrar Alma (Jessika Elfving) och Anton (Tommy Haakana) är också de lite annorlunda till sina karaktärer, den senare gestaltad betydligt mer yvig och buskig än i filmen. Här finns också vissa vuxna anspelningar som saknas i boken och som är tänkta att gå barnpubliken förbi. Den olycksbådande Krösa-Maja (Patricia Korenius) är ett finurligt och pikant inslag också hon.

Starka barnskådespelare

Ändå kan man lugnt säga att kvällen blev barnens. Den implementerade gruppen med små söta sjungande flickor fick många hjärtan att smälta, men kvällen kröntes ändå av radarparet Emil (Albin Hampf) och Ida (Ellen Haakana). Den talangfulla, frigjorda och samspelta duon klarade sina ytterst krävande uppgifter med imponerande bravur ända till sista repliken. I Albin Hampfs fall vågar man nästan tala om att en ny barnstjärna fötts. Albin inte bara spelar en energisk Emil, han är Emil allt igenom.

Hans lätt åländska accent känns välgörande, i synnerhet i kombination med den onödigt överdrivna västnyländska dialekten som de andra skådespelarna konsekvent håller sig till. Man kan undra varför? Annars blandar man medvetet och friskt både lokala och rikssvenska inslag. Ett inte alltigenom lyckat grepp. I flaggstången vajar den finska flaggan, medan man på marknaden handlar med kronor. Det här inkonsekventa greppet kommer förmodligen att dela publikens tyckande i två läger.

Moderna diagnoser

Saknar man då något? Efter en hellyckad kväll med varm och god stämning och mycket flyt, där regissören Jan Korander gjort allt han kunnat för att engagera och fånga både ensemble och inte minst den unga publiken, är det svårt att peka på särskilt många saker. Ingen tomgång att tala om. Inga statister som lämnats åt slumpen.

Kanske saknar man ändå en viss mjukhet som omväxling, några mer dröjande och förtätade scener på det relationella planet mellan till exempel Alfred och Emil, eller Lina och Alfred.

I ett samhälle som kommit betydligt längre inom området kring barnaga än under Astrid Lindgrens tid, känns det enbart välgörande att den aspekten tonats ner lite grann. Pappa Anton skulle säkert många psykologer i dag beskriva som en dysfunktionell och våldsam familjefar som utför straffbara handlingar, medan Emil själv förmodligen tilldelats diagnosen ADHD.