Karlsson får en välbehövlig dos kalorier
Om det är någon som kan äta Västistårtan utan att tänka på midjemåttet är det Kenneth Karlsson. Efter ett liv i idrottens tecken ska den omtyckta gymnastikläraren gå i välförtjänt pension – och bli hönsfarmare.
Snacka om att ta sin uppgift på allvar. Det har gått tio år sedan Kenneth Karlsson var min gymnastiklärare i Ekenäs högstadium, men när jag i arla morgonstund dyker upp för att dela ut Västistårtan i bollhallen, där Karlsson redan är i full gång med att leda ett gympapass för tjänstemän, politiker och andra lokala förmågor, ber han mig utan omsvep att delta i träningen.
Och plötsligt joggar vi sida vid sida som om det var 2004.
Men något är annorlunda. Kenneth rör sig lite långsammare, lite mer ansträngt.
– Mina knän är slut. Jag kan inte springa längre. Jag är hjulbent och det gör att knäna belastas mer. Kanske har det också blivit lite för mycket av det goda, medger han och mal fram över det lackerade trägolvet.
Ingen vanlig 60-åring
Konditionen är det ändå inget fel på. Han kan fortfarande simma snabbare och göra fler magmuskelövningar än lejonparten av sina elever, men så är inte Kenneth Karlsson vilken 60-åring som helst. När han i maj går i pension lämnar han bakom sig en karriär som har innefattat allt från EM-silver i triatlon till ordförandeposter i otaliga idrottsföreningar.
– Jag kommer inte att bli aktiv i några pensionärsgrupper. Jag känner mig inte sådan ännu, säger Kenneth när vi en svettig halvtimme senare sitter i omklädningsrummet.
Karlssons engagemang, som har fått honom att fostra otaliga unga och äldre idrottsförmågor, ger honom nu Västistårtan. För nomineringen står den här gången två personer – Ekenäsbon Berit Latvala och överkommissarie Mats Lagerstam på Raseborgspolisen.
– Han är en verklig tillgång för orten, dess idrott och motionsverksamhet, berömmer Lagerstam.
– Rätt person, instämmer en av herrarna i Karlssons motionsgrupp.
Rörd
Kenneth själv verkar rörd över hedersbetygelsen.
– Jag har läst om den, och de som har fått tårtan har varit fina människor som gör viktiga saker, säger han på ett ödmjukt sätt som är olikt den annars så självsäkre mannen.
Jag kommer att tänka på den klassiska, svartvita filmen Livet är underbart. Den handlar om en frustrerad affärsman som har gett upp sina egna drömmar för att hjälpa andra i ett litet samhälle. När han är som mest miserabel uppenbarar sig en ängel som visar hur världen skulle ha sett ut utan honom. Den skulle ha varit en mycket sämre plats.
Hur skulle Ekenäs ha sett ut utan Kenneth Karlsson? Han har varit extremt viktig för ortens idrottande unga. Men till skillnad från filmens protagonist har han inte gett upp sina drömmar, utan följt dem.
– Det har varit ett aktivt liv, säger Kenneth.
Vad är din drivkraft?
– Jag motiveras av det som inte är färdigt uppbyggt, något nytt, att starta från noll. Som idrottsakademin i Raseborg. Sedan när en sak väl rullar på blir det lite trist.
Ett annat exempel på något som Kenneth har byggt upp från grunden är när han tog babysim till Finland.
– Jag åkte till Köln, till DDR, och träffade en professor som sysslade med det. Under åren har jag lärt upp närmare tusen instruktörer.
De senaste åren har Karlsson fått upp ögonen för futsal, inomhusfotboll. Han berömmer Ekenäsbon Peppe Lindholm.
– Han kom från ingenstans och byggde upp ett lag med mina pojkar. Och nu är de på toppen.
Tillbaka till rötterna
Pensionen kommer Kenneth att njuta av på hemmanet i Österby. Han har köpt och rustat upp en gammal bondgård, där han ska börja odla morötter och hålla värphöns.
– Min barndom tillbringade jag på landet i Pargas. Jag var jätteförtjust i mormors och morfars höns. Det har varit en dröm att komma lite tillbaka till rötterna.
Han har avsagt sig sina förtroendeuppdrag, men kommer fortsättningsvis att träna talanger som sonen Casper – som tävlar i Kenneths egna gamla paradgren triatlon – och simmarhoppet Emelie Pärnänen.
– Om jag plötsligt slutade med allt skulle jag inte må bra.