En kappa med stora hål

Esa Leskinens och Sami Keski-Vähäläs nytolkning av Nikolaj Gogols klassiker Kappan gjorde succé då den öppnade på Ryhmäteatteri 2009. Sedan dess har den spelats på ett antal scener runt om i landet, och landar nu också på Svenska Teaterns Amos-scen.

I den här versionen är Akakij Akakijevitj inte skrivare på ett av Tsarens departement, utan jobbar på en helt vanlig finländsk andelsbank. Han föds 1952 under pågående olympiad, och ser redan som spädbarn ut som en banktjänsteman. Snart får han också praktikplats på banken, där han sedan renskriver låneansökningar i tystnad i de följande fyrtio åren.

Medan Akakij skriver, går utvecklingen sin gilla gång omkring honom. Första akten går igenom Finlands ekonomiska historia under 1900-talets andra hälft, från efterkrigstidens reglerade ekonomi och finlandisering, fram till 80-talets casinoekonomi, 90-talets recession, IT-boomen och Nokias uppgång och fall. Leskinen och Keski-Vähälä använder humor och satir för att analysera den ekonomiska utvecklingens skuggsidor. Gogols kappa blir i samma veva en symbol för den ouppnåeliga ekonomiska framgången och stabiliteten.

Perukhumor

Det börjar ganska lovande, med att Akakij (Kent Sjöman) i rolig scen föds som en fullt påklädd medelålders banktjänsteman. Efter en del fartfyllda vändningar – de fem skådespelarna utöver Sjöman gör sammanlagt ca 80 roller – stannar tempot ändå av, och vill sedan aldrig riktigt ta fart igen. Mitja Siréns regimässiga upplägg är problematiskt. Historien berättas, snarare än spelas, och texten borde vara mycket bättre än den är för att ett så pass statiskt grepp skulle fungera.

Siréns översättning håller inte heller måttet. Texten är ofta icke idiomatisk och därtill förkommer en hel del direkta språkfel.

Uppläsningarna punkteras av små sketcher som ibland träffar rätt, men ganska ofta skjuter några meter över målet. Det mesta av humorn verkar hänga på tokroliga peruker och spända cykelshorts. Och visst, sjuttiotalspolisonger är roliga en stund, men den stunden är inte lång.

Kent Sjömans Akakij är en slags Mr. Bean-figur som främst uttrycker sig genom grimaser. Han är en grå och obetydlig människa som kanske klarar sig genom alla strukturomvandlingar just tack vare sin oansenlighet. I andra akten får han efter hand en aktivare roll, mer i enlighet med Gogols novell. I det skedet är det ändå för sent att identifiera sig med honom i någon större utsträckning, såpass bortslarvad blir han under pjäsens två första timmar.

För lång speltid

Över huvud taget blir det ganska oklart vad den bärande idén egentligen är. Trots att andra akten höjer sig en hel del, saknar regin riktning och spelet tempo. Att man valt att följa manuskriptets scenografiska anvisning och spela inför en klädgarderob – men ändå mestadels byter om bakom scenen – förstärker det splittrade intrycket.

Max Forsman räddar det som räddas kan, då han än en gång visar upp sin komiska ådra. Hans danska bankdirektör Storbjörn är, cykelshortsen till trots, kvällens roligaste roll. Också Sophia Heikkilä och Birthe Wingren får några roliga roller att lyfta. Lika ofta känns det däremot som om inte ens ensemblen riktigt är på det klara med vad det är man vill åstadkomma.

Med tanke på det låga tempot och otydliga upplägget är speltiden på tre timmar på tok för lång. Det finns en del roliga stunder och satiren fungerar någotsånär. På det stora hela finns det ändå alltför stora hål för att den här kappan ska hålla ihop.