Rönblom
Kriminallitteraturen hör till Sveriges stora kulturella exportvaror. Det hör till allmänbildningen att placera Martin Beck, Kurt Wallander, Annika Bengtzon och Lisbeth Salander.
Däremot är det inte så många som känner Paul Kennet, samtida med Christer Wijk och Harry Friberg.
Men det finns goda skäl att lyfta fram Paul Kennet, inte minst för att han på Runebergsdagen (!) nästa år fyller hundra år. Sådant brukar firas.
Paul Kennet är – var – historiker, lärare och amatördetektiv. Han är skapad av H.-K. (Hans-Krister) Rönblom, född 1901, död 1965. Rönblom var publicist och journalist, han slutade sin bana som andre redaktör vid Aftonbladet, och han består sin huvudperson med en regelrätt Vem är det -biografi.
Rönblom hör till den första vågens stora svenska deckarförfattare, vid sidan av Maria Lang och Stieg Trenter. Deras huvudpersoner är markanta och inte så litet excentriska personligheter.
Sådan är inte Paul Kennet. Till sitt yttre är han alldaglig, hans liv är stillsamt och odramatiskt. Men de som lär känna honom sätter stort värde på vänskapen.
Samhällsbakgrunden i de tio böckerna (1954-64) om Paul Kennet är den omvandlingsprocess som Sverige gick igenom under 1950-talets stora folkhemsbygge.
Rönblom skildrar tjänstemän, bruksägare, lärare och journalister, frikyrkoförsamlingar och nykterhetsloger, där den korrekta och formella ytan döljer nog så laddade relationer.
Mördarna drivs av omständigheter som de inte kan kontrollera. Amatördetektivens uppgift är att ställa till rätta, fria en oskyldigt misstänkt och klarlägga vad som har hänt.
Det sker alltid i bästa samförstånd med utredande kriminalpoliser, som sällan har nått kommissariens ansvarsfulla ställning, och varken är neurotiska, alkoholiserade eller sjukligt beroende av svart kaffe.
Miljöerna, personerna och den vänligt ironiska stilen gör att jag då och då återvänder till Paul Kennets värld.
Jag har också fastnat för de omsorgsfullt tecknade dagstidningsinteriörerna, doftande av damm och trycksvärta, med en ljudkuliss av skrivmaskinssmatter.
Döden i grytan utspelar sig på en aftontidning i Stockholm, "Nya Aftonposten, som med sin upplaga av 168 316 exemplar skulle vara den tredje största i Stockholm."
En redaktionsinteriör av anspråkslösare slag finns på Fogdeböle Härold i den sista boken i sviten, Mannen som höll sig undan. Chefredaktören som också äger tidningen konfronteras med en gestalt från det förflutna, kanske en hämnare.
Här har den nya tiden redan brutit fram. Algeriets frigörelse är ett viktigt tema, och i förstamajtåget markerar arrangörerna sin solidaritet med kolonialismens offer genom att med viss möda bjuda in "en välklädd och städad ung man som studerade sociologi i Uppsala, men var övertygande svart i ansiktet".
Han hälsades med "Heja, Floyd" av småpojkarna på trottoaren.