Finlandssvenskar med ryskt bagage
Efter mera än tjugo år i Västnyland, känner sig Polina Aronson och Sergei Trofimov som finländare och finlandssvenskar. Men sitt ursprung har de inte glömt, den delen av sin identitet vill de fortsättningsvis bejaka och också dela med sig av.
Vid det här laget är makarna Polina och Sergei med stora delar av Västnyland.
Med finländare på många andra håll också, för den delen – tacka bland annat musiken och alla uppträdanden för det.
Först hon, sedan han
Men så har det inte alltid varit.
Sovjetmedborgaren Polina Aronson med sonen Misha, nu båda sedan länge finländska medborgare, flyttade 1991 från Estland till Finland.
Maken Sergei Trofimov följde efter två år senare. Då hade han redan hunnit få estniskt medborgerskap, som numera matchas av finländskt dito.
"En riktig ryss"
Riktiga ryssar har det, som Sergei med glimten i ögat konstaterar, varit rätt svårt att hitta de senaste trehundra åren. Närmast kunde det löna sig att leta åt Arkhangelsk till, inte minst under Sovjettiden blandades åtskilligt med blod.
– Men jag kan kalla mig en riktig ryss, säger han icke desto mindre, och berättar att han är född i Vyazma i Smolensk-området cirka tvåhundra kilometer från Moskva.
Pluggade estniska
Sin ryska identitet bär han fortfarande med sig.
– Den är min. Jag är född med den, jag skäms inte över den. Att försöka gömma den tror jag skulle vara mycket värre.
Säger han, som först 1984 då han själv flyttade till Estland insåg att där bodde människor som inte talade ryska – varpå han satte sig på skolbänken för att lära sig estniska.
– Jag ville kunna tala med dem på deras eget språk.
"Kyllä vaan!"
Förutom ryss är Sergei i dag finländare och finlandssvensk.
– Men speciellt finlandssvensk, säger han, och motiverar helt pragmatiskt den svenska biten med att han har så litet med finsktalande att göra.
Men finska talar förvisso både han och Polina:
– Kyllä vaan! Inget problem!
Minoritet i minoriteten
Karisbo vill ingendera ännu kalla sig, efter snart sex år i Bäljars. Sjutton föregående år i Ekenäs väger tyngre, de gav en bestående vän- och bekantskapskrets.
– Vi är Raseborgsbor, säger Polina spontant, och Sergei nickar bifall.
I Finland hör de, med sin bakgrund och sitt val av första språk, till en minoritet i minoriteten.
Det är ingenting nytt för Polina, med sin ingermanländska mamma och sin judiska pappa från Moldavien, som träffades och bosatte sig i estniska Narva där hon föddes och växte upp med ryska som första språk.
"Mitt eget språk"
– Estniska läste jag bara fyra obligatoriska år i skolan, där är mina kunskaper på grundnivå. Ryskan är mitt eget språk, som jag kan uttrycka mig på.
Därför valde hon också att skaffa sin musikutbildning på ryska i Petrozavodsk, i stället för på estniska i Tallinn
Engelska och litet svenska kunde Polina redan i det skedet hon kom till Finland – och hemspråket i dag makarna emellan är en salig blandning.
– Vi har en egen ordbok...
Elmontör, lärare
Vid det här laget är sångerskan och musikpedagogen Polina Aronson och elmontören Sergei Trofimov fastrotade i sitt nya hemland. De har funnit sina platser i det finländska samhället; han numera som anställd vid Ekenäs Energi Ab och hon som språk- och musiklärare vid Raseborgs MBI och grundskolor samt Novia.
Till det kommer alltså den gemensamma karriären som utövande musiker.
– Jag tycker vi har smält bra in i samhället, säger Polina, som inte heller tvekar att tala om sin insats och roll som viktig.
– Jag jobbar ju med barn.
Vårt men okänt?
Att livet i Finland och mötet med den finländska kulturen har förändrat hennes syn "på sådant som händer här", gör hon ingen hemlighet av. Men hon tar inte bara till sig, hon vill också dela med sig av det hon själv har i bagaget – det må sedan vara musikaliteten hon har efter sin pappa, eller det ryska kökets läckerheter som hon och Sergei gärna bjuder sina gäster på.
Han ger för sin del ett litet annorlunda exempel på hur det kan bli då man är inställd på att lära känna sitt nya hemlands kultur och historia: på Runebergsdagen blev det tyst i kretsen av finländare kring honom då han bad dem nämna något som nationalskalden skrivit, ingen av dem kom att tänka på texten till "Vårt land".
"Kanske i Karelen"
Illa bemött på grund av sina ryska rötter har Sergei sällan blivit, men det har hänt. Vinterkriget kastar långa skuggor, blir reflexionen.
Och så ett tillägg:
– Också min mormors bror stupade. Någonstans i Finland, kanske i Karelen.
Det är som bekant inte ens fel när två träter.
Fel bild
Det talesättet är också högaktuellt i Ukraina just nu, gör Sergei och Polina klart.
Ingendera av dem vill göra gällande att bara ena parten i konflikten skulle handla fel – ingendera av dem känner heller någon delaktighet i det som Ryssland och ryskvänliga kretsar i Ukraina nu beskylls för.
Politikerna i nya självständiga stater som uppstod i och med Sovjetunionens sönderfall har inte rätt bild av den rysktalande befolkningen och dess strävanden, anser Sergei som själv då det begav sig var "en av de första att rösta för Estlands självständighet".
"Inte värd ett liv"
Att en stat blandar sig i en annan stats inre angelägenheter genom att sända truppstyrkor över en gemensam gräns, kan han aldrig acceptera.
– En politisk konflikt är inte värd en människas liv,
Å andra sidan skulle finländare, om de skränande gav sig ut på gatorna som ukrainare gjort, snabbt "hamna i butkan".
Som Jugoslavien
Det man nu gör i Ukraina är att förstöra ett land, säger Sergei Trofimov, och drar en parallell till det som hände med Jugoslavien.
– Det är grymt, säger Polina Aronson.
– Det är synd om folket, ingen lyssnar på dem, befarar de, som själva försöker skapa sig en nyanserad bild av skeendet genom att se på rysk och ukrainsk lika väl som finländsk tv.
FN, inte Nato
Frågor från bekanta om varför Vladimir Putin agerar som han gör, får Sergei ändå lov att kvittera med konstaterandet att han inte vet eftersom han inte är Putins kompis.
Men hans bedömning av situationen i Ukraina är att den är mycket farlig, alltför många länder har nu sina skedar i soppan.
Sergei talar för en FN-insats i fredsbevarande syfte – och bävar för den kommande folkomröstningen om en anslutning av Krim till Ryssland.
Ger resultatet av den Nato en anledning att blanda sig i leken, så står sextio-sjuttio procent av Rysslands befolkning redo till krig, är han förvissad om.