En delikat operation
Minigrisar är känsliga små krabater. Ett veterinärbesök kan vara så stressande att de dör. Lyckligtvis finns en veterinär i Sjundeå som kan konsten att tampas med det allt mer accepterade husdjuret.
– Aaaj!
Heidi Rosengren viftar med handen i luften. Den fem veckor gamla, svartfläckiga klumpen som precis nafsat veterinären ligger i hennes famn och ser belåten ut.
– Nu var du inte så söt längre, bannar Rosengren och stryker kultingen över den mjuka borsten på dess rygg.
Kan dö av stress
Den lilla grisen heter Isabella och kommer från farmen Ranch Dunkel i Vichtis. Där bor hon med kossor, hundar, höns, ett tiotal katter samt mammasuggan Olga och tre andra fullvuxna minigrisar.
På gården bor också Paul och Jonna Dunkel, som har fött upp flera kullar sedan de föll pladask för minigrisarna för fyra år sedan. De har tagit Isabella och hennes tre syskon till Rosengrens klinik där de ska få mikrochip och hälsogranskas.
Proceduren kan låta simpel, men för en nervös liten gris är det en skräckinjagande upplevelse.
– De kan till och med dö av stress. Jag har fått höra otaliga historier om ägare som har förlorat sina grisar hos veterinären, säger Paul Dunkel.
"Kylde ner den"
Rosengren har aldrig varit med om att en gris har dött i hennes händer. Men en gång var det nära ögat. Ägaren hade förlorat sin tidigare gris hos en veterinär och var därför skärrad redan från början.
När också den nya grisen kom upp i varv spred sig paniken i rummet och grisens temperatur började nå farliga höjder.
– Men inte var det något, jag kylde ner den bara, säger Rosengren.
– Heidi är helt super med grisar. Jag kan lugnt säga att hon är Finlands bästa minigrisveterinär, berömmer Dunkel.
Svin i motvind
Paul Dunkel berättar att antalet minigrisar i Finland har varit relativt konstant de senaste åren, även om husdjuret hela tiden får mer synlighet.
– Problemet är att det finns ett underligt attitydproblem. Det finns motståndare, personer som tycker att de inte passar som husdjur.
Trots de positivare attityderna är minigrisarna fortfarande en svår nöt för många veterinärer, och alla smådjurskliniker tar inte emot dem.
90-kilos svin
Medan Rosengren kollar Isabellas mjölktänder, ögon och klövar ligger hennes syskon och darrar i buren.
En kulting väger ungefär lika mycket som två mjölkpaket. Fullvuxna är de i 3-årsåldern och vid det laget gör de inte längre skäl för ordet "mini". Tidningen Savon sanomat publicerade för en tid sedan en artikel om en familj som hade köpt en minigris. I dag väger den nittio kilogram och har tagit över sängen där den ligger och pyser.
Dunkel känner till episoden, men säger att det troligen rörde sig om en blandras. Minigrisar kan obehindrat korsas med tamgrisar och vildsvin.
– Normalvikten för en minigris ligger kring trettio kilo, säger han, men medger att vissa exemplar kan bli stora som en kortbent rottweiler.
Medan vi pratar granskar Heidi Rosengren gris efter gris. Några av dem tjuter gällt. Som en, tja, stucken gris. Överlag är de ändå förvånansvärt lugna. Den här veterinären kan sin sak.
Själv är Rosengren anspråkslös. Hon rycker på axlarna och justerar glasögonen.
– Jag har jobbat mycket på svingårdar tidigare. Det här är också grisar, inget märkligare.
Farväl till familjejuvelerna
Något som däremot alltid är en riskfaktor är att söva ner minigrisar. Och det är precis vad som ska hända i dag.
I kullen finns två små galtar, Apollo och Whiteneck. Apollo ler fryntligt efter granskningen – han ska bli ett avelssvin. Men brorsan Whitneck kommer aldrig att få använda sina familjejuveler för han ska bli en harmonisk hemmagris och måste kastreras. Och det vill ingen utsättas för i vaket tillstånd.
– När de kastreras blir de mindre och hörntänderna växer inte, säger Dunkel.
Rosengren ger kultingen en spruta i skinkan och efter en stund blir ögonlocken tyngre. Men det är ingen fara å färde.
Några timmar senare kan familjen sätta sig i bilen hem till Vichtis.
Med fyra skärrade men livslevande kultingar.