Vanornas makt i vår spännande hjärna

Vanans makt

Charles Duhigg

Förlag: Natur & Kultur 2014

Människan är ett vanedjur. Den devisen har vi hört många gånger. De flesta av oss kan säkert utgående från egna erfarenheter intyga att det är sant. Men vad är vanor? Hur uppstår de? Hur kan man bryta dem?

I boken Vanans makt – varför vi gör som vi gör och hur vi kan ändra på det av Charles Duhigg ges mängder av konkreta exempel med utgångspunkt i aktuell hjärnforskning på både apor, råttor och människor. Det här gör att boken sträcker sig snäppet över de vanliga självhjälpsböckerna.

Försvinner aldrig

Vad är då en vana? Enligt forskare uppstår vanor i första hand för att hjärnan ständigt försöker hitta på olika sätt att spara på sina resurser. Vanor är inte heller ödet, utan de kan förändras och bytas ut, samtidigt som de kan vara lika mycket gissel som en fördel.

En sak som forskarna upptäckt är att vanor aldrig försvinner helt och hållet. De är inprogrammerade i vår hjärnas struktur, där de ligger och väntar på rätt signaler och belöningar.

Det är en orsak till att det kan vara svårt att ändra sina vanor. I andra fall medför de uppenbara fördelar i vårt vardagsliv. Vi behöver till exempel inte lära oss köra bil varje morgon på nytt, många små steg är automatiserade. För att en vanecirkel över huvud taget skall kunna uppstå måste det alltid finnas en utlösande signal som leder till ett visst beteende som i sin tur leder till en belöning.

Hamburgare som vana

I boken finns ett fascinerande, om än tragiskt exempel på Eugene Pauly som led av sviterna efter en virusorsakad hjärnhinneinflammation. Han kunde exempelvis inte berätta i vilket hus han bodde, men kunde på grund av vanans makt ändå hitta hem igen efter en promenad. Det här förutsatte att inget förändrades längs vägsträckan, exempelvis uppkomsten av ett nytt vägarbete. I så fall tappade han bort sig.

Forskningen kring Eugene visade också att det är fullt möjligt att lära sig saker och fatta beslut helt omedvetet utan att minnas något av själva inlärnings- eller beslutsprocessen.

I boken finns också andra intressanta aha-upplevelser hämtade ur vår vardag. Alla vet kanske inte att till exempel McDonald’s följer ett välfungerande koncept som bygger på mekanismer hämtade från hjärnforskningen. Som exempel är företagets färgsättning och logo tänkta att fungera som en utlösande signal som i förlängningen skapar en vana.

Pirrande Pepsodent

Boken lyfter även fram många olika exempel från amerikanskt affärsliv. Framgången med tandkrämen Pepsodent är redan en klassiker. Läsaren får också ta del av Starbucks personalutbildning i självdisciplin som delvis bygger på samma hjärnforskning kring vanans makt.

Boken är intressant för den vanliga människan i hennes vardag, men innehåller också mycket matnyttigt att ta avstamp från för vilken företagsledare eller organisation som helst. Tidvis kan boken ändå kännas aningen spretig och de många utförliga exemplen uttröttande.

Boken slår entydigt fast följande: man kan aldrig ge människor order om att förändras. Hjärnan fungerar inte så. Det krävs betydligt djupare kunskap om människohjärnans funktion om man vill uppnå bestående förändringsprocesser.

Identifiera ditt behov

Den som gärna vill förändra en vana, måste också vara medveten om följande: det går aldrig att utrota en dålig vana. För att förändra en vana måste man i stället behålla den gamla signalen och dela ut den gamla belöningen, men i stället lägga till ett nytt beteende. För en rökare gäller som bekant att hitta en annan aktivitet när nikotinsuget sätter in.

I ett annat praktiskt exempel får läsaren lära sig hur man till exempel kan få bukt med sin ovana att alltid vid ett visst klockslag gå och hämta något sött till kafferummet. Handlar det om ett sug efter sötsaker, längtan efter omväxling i arbetsrutinen, eller kort och gott efter ett behov av lite sällskap? När man väl kunnat identifiera sitt behov går det lättare att ändra beteendet för att uppnå samma belöning.

På arbetsplatsen

Annan viktig kunskap som boken förmedlar hör ihop med vår viljestyrka. I boken presenteras utförliga experiment som synliggör varför det den ena dagen kan vara enkelt att ge sig ut på en motionsrunda, medan det en annan dag kan te sig totalt omöjligt.

Viljestyrkan är enligt forskare inte konstant från en dag till en annan. Den är inte en färdighet utan liknar mera en muskel. Om muskler får arbeta hårt med en sak, finns mindre kraft för annat. På en arbetsplats kan det handla om att den viljestyrka som senare skulle behövas för annat, hemma eller på jobbet, redan förbrukats genom att personalen sysslat med alltför många tröttsamma eller rentav tråkiga arbetsuppgifter.

Aktivare medarbetare

I ett annat test kunde man upptäcka att studenter som behandlats vänligt klarare av olika datortest som krävde viljestyrka betydligt bättre än de som fått en burdus behandling strax innan. Den grupp som presterade bättre hade också en känsla av kontroll över sin upplevelse. För dem som behandlades som kuggar i ett maskineri gällde det omvända.

Boken uppmanar företag och organisationer att helt enkelt ge personalen en känsla av agentskap, så att de tillåts fatta egna beslut. Det har radikalt visat sig öka koncentrationen och mängden energi.

Det här är i och för sig ingenting nytt, liknande exempel finns att hitta i många böcker med tydlig psykologisk inriktning. Skillnaden är att Duhigg utgår från hjärnforskningen, vilket ytterligare förstärker dess betydelse, inte minst för dem som gärna avfärdar dylikt som nonsens.