Svårt upplägg. Som du sår skall du skörda. Loke (Viktor Idman) och hans tyranniske far (Robert Enckell). Foto: Teater Viirus

Våra mörkaste hemligheter

Hur många hemligheter ryms det i en liten österbottnisk by? Ett oändligt antal, tydligen, och de är alla lika svarta och ödesmättade.

Gräset är mörkare på andra sidan
Kaj Korkea-aho

Regi: Maria Lundström
Dramatisering: Christoffer Mellgren
Scenografi: Maria Lundström, Nicke von Weissenberg, Albert Sundström
Ljuddesign: Kristian Ekholm
Ljusdesign: Mari Agge
Kostym: Emma Taivainen
Mask: Tuija Luukkainen
På scenen: Maria Ahlroth, Robert Enckell, Pelle Heikkilä, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Viktor Idman, Robert Kock
Tid & Plats: Premiär på Teater Viirus 14.2

Gräset är mörkare på andra sidan är en iscensättning av Kaj Korkea-ahos skräckroman från 2012 med samma titel. Det är minsann ingen lätt roman att dramatisera, med ett stort antal karaktärer och händelser utspridda i såväl tid som rum.

Den största utmaningen ligger ändå i att så mycket av den centrala handlingen utspelar sig helt inuti de olika personernas huvuden, där tankemönster och undertryckta minnen driver berättelsen framåt.

Inledningsvis har Christoffer Mellgrens dramatisering också mycket svårt att ta sig över de här hindren. Det blir en kavalkad korta scener med två skådespelare, där den informationstunga dialogen bara glimtvis får en scenisk gestaltning som känns närvarande. Alla viktiga personer ska presenteras, deras historia och personlighet ska underbyggas i några korta repliker. Det känns mekaniskt och emellanåt ganska stolpigt, inte minst som den tomma scenen ännu i det här skedet bara är en kal och ointressant golvyta.

Skräckthriller

När man väl tragglat sig igenom de inledande scenerna visar det sig i alla fall att pjäsen trots allt så småningom tagit form, och att man nu kan börja bygga på den grund man så ihärdigt murat. Om den första halvtimmen är ett varnande exempel på hur statiskt det i värsta fall blir när man iscensätter en brett upplagd roman, så är speciellt andra akten ett exempel på hur bra det kan bli i bästa fall.

Nu får man nämligen se en blodisande psykologisk thriller med trovärdiga och välunderbyggda karaktärer, som alla bär på ett djup som kan anas under ytan. Pjäsen handlar precis som sin förlaga nämligen mycket om just de hemligheter som undertryckts och sakta fått växa till nattsvarta odjur. Som en illustration för hur dramat växer till sig börjar också scenen leva sitt eget liv, och lyfta sig mot taket.

En mörk skugga

Mellgren har skalat ner romanen till sin absoluta kärna, vilket är en skräckthriller i bästa Stephen King-anda. Korkea-ahos roman, som mycket lever på den starka lokalfärgen, blir här en mer anonym och universell historia. På gott och ont, får man väl tillägga.

Det handlar om sjakket, en grupp ungdomar från en liten by i Österbotten, som efter många år samlas för begravningen av en av de sina. Sophie (Maria Ahlroth) har dött i en bilolycka, och hennes storebror Loke (Viktor Idman) och fästman Ben (Pelle Heikkilä) hör till dem som får försöka lappa ihop sina liv efter den tragiska händelsen.

Sjakket kompletteras av den tvivlande prästen Simon (Oskar Pöysti) och Christoffer (Robert Kock), en osäker ung man som själv verkar ha nästan lika stora problem med sin homosexualitet som sin emotionellt hämmade mamma (Jessica Raita). Men vem eller vad är den mörka skugga som sitter bredvid Sophie i bilen på fotot som tagits just innan olyckan? Kan det vara det ondskefulla väsendet Raamt, en legendarisk skräckgestalt i traktens mytologi?

Symbolisk scenlösning

Det är alltså en historia med såväl skräckromantiska som polisthrilleraktiga drag, och visst blir det alldeles fasansfullt laddat mot slutet. Maria Lundström bygger upp sin regi som en deckare på film, ett drag som understryks av att handlingen ibland sker i slow motion, och ibland pausas och spolas tillbaka för att spelas upp igen. Svensexan med ett laddat hagelgevär i huvudrollen är ett exempel på Lundströms fina förmåga att skapa dramatisk spänning med skådespelarnas rörelsemönster och scenbildens visuella utformning.

Mest berör syskonen Lokes och Sophies tragiska uppväxt med sin tyranniska far (en utmärkt Robert Enckell), en historia som alls inte är avslutad utan fortfarande skaver i själen på både en och annan i byn. Viktor Idman gör kvällens starkaste roll som Loke, med fina växlingar mellan den försvarslösa lilla pojken och den plågade vuxna mannen. Historien om Christoffers sökande efter sin homosexuella identitet blir i avskalad form däremot något av en omotiverad fotnot, och förhållandet mellan honom och pojkvännen Redas övertygar inte.

Den minimalistiska scenlösningen är rasande snygg och uppfinningsrikt utnyttjad. Mari Agges stämningsfulla ljusdesign samverkar sömlöst med Kristian Ekholms suggestiva ljudeffekter. Det ligger något symboliskt över den vikbara scenen som först blir en allt brantare uppförsbacke innan den i andra akten med en oundviklighet man först nu inser funnits där hela tiden hotar svälja pjäsens karaktärer hela. När scenens käftar till sist slår igen är det en stark och definitiv bild för ond bråd död.