Skolgång central för ungdomshem
Det ungdomshem som planeras i Ingå väcker kritik för att skolgången för barnen inte kan tryggas utan eget högstadium. Men i Pemar, där en liknande instans är på sitt tredje år, ser de ansvariga ingen orsak till rädslan.
– I Finland känner lagen bara till grundskolan. Att ha en sådan här instans kopplad till ett lågstadium är inga problem administrativt, säger bildningschef Jukka Talka vid Pemars stad.
I Pemar fungerar specialbarnhemmet Veikkari under Vistan koulu med klasserna 1–9. Staden har alltså en egen plan för de högsta klasserna men enligt Talka kan den riksomfattande allmänna läroplanen med relativt små ingrepp anpassas till de behov som finns i specialbarnhemmet.
– Det är inget stort arbete. Dessutom förnyas läroplanerna igen 2016, så det lönar sig inte ens att lägga ner alltför mycket tid på läroplanerna i det här skedet.
En Ingåbo som är kritisk till ungdomshemmet är Minttu Myllynen, som själv är lärare och har bekantat sig med temat. Hon skriver i sin blogg att Ingå inte kan ta emot barnhemmet för att kommunen saknar klasserna 7–9 och därmed behöriga ämneslärare i alla behövliga ämnen. I Pemar sköts undervisningen av en anställd specialklasslärare, och trots att kommunen har ett fungerande högstadium deltar inga övriga högstadielärare i undervisningen.
– En del av eleverna studerar enligt den allmänna läroplanen medan andra behöver speciellt stöd och har egna läroplaner. Men i vår skola har vi sju smågrupper där det fungerar helt på samma sätt. Barnhemmet märks hos vår administrativa personal och vår skolhälsovårdare, säger rektor Olli-Pekka Lehtonen.
Vd Mika Ingi vid Milapro, som är det företag som vill bygga barnhemmet, poängterar själv att skolgången är A och O för hela konceptet.
– Hela vår verksamhetsmodell är formad kring skolgången. Vi klarar av att ge utbildningen i enheten. Läroplaner och blanketter har vi redan levererat till Ingå kommun, så dem behöver man inte börja skapa från noll.
Läraren är inte ensam
Mintty Myllynen påpekar också att 14 elever i en specialklass är ett stort ansvar för en ensam lärare.
– Javisst, så är det, säger Mika Ingi.
Därför är målet att ha tio elever i gruppen, inte fjorton. Det beror på att alla fjorton som eventuellt placeras i hemmet inte nödvändigtvis går på de högre klasserna i grundskolan.
– En del av de unga kan redan ha flyttat till andra stadiets utbildning och går då i skola någon annanstans, och ibland finns det barn som klarar sig i en vanlig lågstadieklass.
– Dessutom är det inte så att läraren är ensam i klassen. I vår personal har vi handledare som fungerar som assistenter på timmarna. Efter skolgången fortsätter de arbetet med de unga och gör till exempel läxor med dem.
Också rektor Olli-Pekka Lehtonen lyfter fram handledarna som en positiv faktor vid ungdomshemmet.
– Det fungerar fint. Jag har varit rektor i sju år och haft kontakt med många olika barnskyddsinstanser. Jag har en mycket bra bild av Veikkari.
I sin blogg riktar Minttu Myllynen också kritik mot att kommunens beredning använder ordet träningsklass. Hon skriver att ordet tidigare syftade på undervisning av personer med utvecklingsstörning, och att man nu för tiden talar om smågruppsundervisning.
– Vi har inte använt det ordet, det måste vara kommunens tjänstemän som gjort det, säger Ingi.
För mycket pengar?
En annan faktor som flera förtroendevalda och kommuninvånare har lyft fram är ekonomin. Principen är enkel: kommunen står för lönekostnaderna för en speciallärare och för läromaterialet. Genom ett så kallat clearingsystem får kommunen ersättning för sina utgifter genom statsstöd. Många hyser farhågor för att systemet inte fungerar och att utgifterna blir större än intäkterna, speciellt om gruppen inte fylls.
Enligt Jukka Talka har barnhemmet i Pemar haft 8–11 barn och statens stöd har räckt.
– Clearingsystemet har täckt alla våra utgifter. Barnhemmet ger oss inte mycket extra jobb. Däremot sysselsätter det 19 personer plus läraren, vilket också ger kommunen en slant. Det har nog en betydelse i ekonomin. Har Ingå för mycket pengar, eller vad är problemet? undrar han.
Också Olli-Pekka Lehtonen ser positivt på att företaget sysselsätter folk på orten.
– Som Pemarbo tycker jag att det är fint att 19 personer får arbete där.
Projektet har redan startat
Men just Milapros personalrekrytering väcker frågor bland de förtroendevalda i Ingå, eftersom den redan har inletts.
– Sju personer är anställda och utbildade för den här modellen. Nu väntar vi bara på grönt ljus av Ingå så att vi kan börja med verksamheten i hyrda lokaler i Lojo, innan hemmet i Ingå blir klart, säger Ingi.
Den övriga personalen rekryteras när verksamheten startar. Några hinder för ortsbor att få jobb på hemmet finns inte.
– Vi anställer gärna lokal arbetskraft, eftersom de som bor på orten bäst känner till vilka möjligheter orten erbjuder för verksamheten. Om det finns intresserade så är det bara att ta kontakt. Men vi anställer personal utifrån kompetens och inte boningsort, poängterar Ingi.
Varför vill Milapro etablera sig just i Ingå?
– Det är en miljö där jag gärna skulle se att mina egna barn växer upp. Där är lugnt men relativt nära till huvudstaden. Samtidigt är samhället ganska livskraftigt, säger Ingi.
Att det är ett visst avstånd till huvudstadsområdet, därifrån de flesta unga antagligen skulle komma till hemmet, är av avgörande betydelse. De som placeras i hemmet är ofta unga som råkat i fel kompisgäng och kommit snett i livet.
– Då är avståndet till de gamla kompiskretsarna avgörande. Miljöombyte, tillräcklig sömn, regelbundna måltider och stränga men rättvisa regler är oftast tillräckligt för att minska på eventuellt problembeteende.
Ingi poängterar att skolhemmet inte tar emot unga med alkohol- eller drogberoende.
– Det är ingen avvänjningsklinik. Vi tar inte heller emot unga som blivit offer för sexuella brott. Det handlar helt enkelt om unga som har behandlats hårt av livet.