I-pricken fattas
Gissa hur ofta jag får påpeka att mitt namn är Anneka, skrivet med e. Alltså inte Annika med i, som den vanliga formen är.
Jo otaliga gånger, inte bara om jag ska ge rätt e-postadress, utan också så fort jag presenterar mig.
Måste man heta så konstigt? kan man undra. Men egentligen är det ju inte märkvärdigare än att det finns många andra namn, som bara har en bokstavs skillnad. Jannika och Jennika, Aino och Aina, Lisbeth och Elisabeth, Lina och Lena …
Att jag fick heta Anneka har en alldeles unik förklaring. När min mamma, innan jag ens var påtänkt, som ung studerande praktiserade på en lantgård i Sverige fanns där en jämnårig svensk kvinna, som hette just Anneka. Hon lär ha varit så trevlig att jag fick namn efter henne – en människa som jag aldrig har träffat.
Hur mycket präglas man av sitt namn? är en fråga som jag har funderat på. Hur känns det att ha ett så vanligt namn, att man i alla sammanhang stöter på människor som heter likadant. Är man mindre unik som Kerstin, Carola eller Barbro – de toppar namnen i min generation.
När jag gifte mig för länge sedan var det inte möjligt att hålla enbart flicknamnet kvar. Antingen skulle man ha dubbelnamn eller ta mannens släktnamn. Jag tyckte att ett svensk-finskt dubbelnamn inte lät vackert och så blev jag Pitkänen. Insikten att jag skulle stämplas som finskspråkig var totalt främmande för mig, den kom så småningom. Talar du svenska? frågar människor när jag svarar i telefon med mitt hela namn, till och med här på jobbet, där svenska är arbetsspråket.
Därför har jag fått lära mig att inte dra några slutsatser av språket på efternamnet. Under tidernas gång har släkter blandats ihop, giftermålen över språkgränsen har gjort oss blandrasiga vad namnen beträffar.
Aaltonen, Möttö och Viherluoto kan vara precis lika svenskspråkiga som jag själv, medan Karlsson, Nyberg och Lindqvist inte talar ett ord svenska. Ibland kan förnamnet ge en fingervisning om personens modersmål, med undantag för Anna, Emma, Oliver, Otto och många till, som funkar lika bra på båda språken.
Hur avspeglar namnet vår identitet och hur nära hjärterötterna ligger det?
Min svärmor gifte sig som nittonåring, fick fyra barn och skiljde sig efter 36 års äktenskap, men behöll då namnet hon fick i giftermålet. Som 82-åring kom hon till insikt om att det gamla flicknamnet bäst motsvarade hennes bild av sig själv och hon tog det tillbaka. I det känner hon sig hemmastadd.
När legendariska poliskonstapeln Dido förpassade fyllbultar, som var allför påstrukna för att kunna säga sitt namn, till finkan hade han konceptet klart för sig: "Igen en Lindholm från Tenala".
Det lär finnas många Lindholmar där än i dag.