Nu försvinner kolkraftverket in i dimmorna
Efter fyrtio år stänger Fortum sitt kolkraftverk i Ingå. Vi följde med på en sista rundtur genom det tysta, kalla skelettet som ännu för några månader sedan pulserade av liv.
En mjölkvit dimma har svept in skorstenspiporna. På parkeringen står några enstaka bilar, men i övrigt är fabriksområdet öde. När jag besökte platsen i oktober var arbetet fortfarande i full gång. Traktorer skyfflade kol och pipandet från backande långtradare skar genom tystnaden, men nu har det skett en skiftning i atmosfären. Här råder en känsla av uppgivenhet. Av död.
I dag, fredag, slocknar kraftverket slutligen. Ugnarna har visserligen inte brassat på sedan slutet av december, men fabriken har haft beredskap att starta. Först på en vecka. Sedan på en månad.
Över nu
– Nu har vi ingen beredskap länge. Om Fortum vill köra i gång fabriken igen tar det åtminstone sex månader, säger fabrikschef Markus Pyykönen.
Jag har pratat med honom i telefon några gånger tidigare, men det här är första gången vi möts ansikte mot ansikte. Jag slås av hur ung han är. Pyykönen är 34 år och befordrades till kraftverkschef så sent som i fjol våras. Bara månader innan beskedet om stängningen kom.
Jag frågar om det harmar, men han ser inte särskilt berörd ut.
– Jag har jobbat här sedan 2008 med olika uppgifter. Jag var tidigare teknisk chef och då den gamla kraftverkschefen gick i pension i våras var det ett naturligt nästa steg för mig, säger Pyykönen.
Nu är han en del av den elva man starka tropp som ska förhindra att naturen återtar kraftverket.
Nedstämt i kafeterian
I kraftverkets kafeteria sitter ett tjugotal personer. Där möter vi Erkki Lackström, som kommer lunkande med en ångande kopp i handen. VN har tidigare skrivit om hur han driver en process mot Fortum efter att han avskedades från sin post som arbetarskyddsfullmäktig, en post han anser att borde ha åtnjutit samma beskydd som huvudförtroendemannens.
Jag frågar hur det har gått.
– Det är ganska samma som senast, säger han med ett trött leende.
– Men processen är på gång. Sedan får vi se om det finns någon lag i det här landet.
Kafeterian sköts i Amicas regi och den kommer att stänga vid månadens slut. Den tidigare kocken har fått jobb på Finno kraftverk och de sista veckorna ser inhopparen Miili Mattsson till att kolkraftverkets arbetare får varm mat i magen.
– Det märks att folk är mer nedstämda än på andra platser där jag har jobbat. Man märker ibland att vissa är på dåligt humör.
Visarna ligger på noll
Några våningar upp, i en tyst korridor, finns fyra mätare som visar kraftverkets bruttoproduktion av energi. Visarna ligger alla dammiga på nollstrecket.
Jag knäpper några bilder och då kommer Risto Vainio gående med en vit hjälm under armen. Han minns de gyllene åren i mitten av 00-talet när visarna låg och darrade på maxvärdet 250 megawatt.
– Förstås det här vemodigt, det kan jag inte förneka. Här finns personer som har arbetat i kraftverket i tiotals år.
Själv har han jobbat inom Fortum i 26 år och precis som kraftverkschef Pyykönen kommer hans arbetskontrakt att fortsätta tills vidare.
Ungefär hälften av fabrikens åttio anställda har placerats om inom Fortum. Ett fåtal har fått nya jobb och tjugosex kommer att kliva in i arbetslösheten. När jag besöker kraftverket på torsdagen pågår en kurs i arbetssökande för en del av dem. Några män lyssnar på en propert klädd kvinna och fyller i papper. De ser inte särskilt uppspelta ut.
"Skydda hörseln"
Pyykönen leder mig genom det tysta kraftverket. Han visar kolugnarna, som står likt fyra förstelnade jättar. Slocknade.
– Tidigare var man tvungen att passa sig med var man lade handen, annars kunde man bränna sig. Nu måste vi se till att kylan inte tar sig in, säger Pyykönen.
Våningen ovanför ligger turbinhallen. En gul varningsskylt uppmanar alla att använda hörselskydd eftersom ljudnivån överstiger skadliga 85 decibel.
Här är knäpptyst.
Hur känns det att stå här, fabrikschef Markus Pyykönen?
– Jaa-a ...
Han ser sig omkring.
– Nog är här ganska tyst, konstaterar han dämpat.
Utanför virvlar dimmorna. Ena stunden skymtar kolkraftverket till som en suddig, ljusgrå silhuett. Nästa är det borta. Som om det aldrig hade funnits.
- När kolkraftverket byggdes i början av 1970-talet rådde energikris i landet.
- Det började producera energi den första februari 1974 och hann alltså verka i drygt fyrtio år.
- I samband med att kärnkraftverken i Lovisa och Olkiluoto uppfördes kom Ingå kolkraftverk allt mer att få rollen som ett reservkraftverk.
- Dess produktion behövdes främst under torra och regnlösa perioder då vattenkraftens produktion dalade, samt under kalla vintrar och andra konsumtionstoppar.
- Senast en sådan inträffade var 2007. Vid de tillfällena togs alla fyra ugnar i bruk och ånga bolmade ur kraftverkets två skorstenspipor.
- Åttio personer arbetade vid kolkraftverket då Fortum gick ut med nedläggningsbeslutet i augusti 2013.