Utbränd kantor blir närvårdare
Jobbet som kantor är krävande i sig och om man dessutom lägger på några extra kol kan det bli för mycket. Det vet Päivi Lindström som efter en arbetsutmattning sadlar om till närvårdare.
– Den här processen har varit så omskakande att min världsbild förändrats. Nu tvingas jag se till min egen ork, och välja det som är allra viktigast.
Det säger Päivi Lindström som på grund av arbetsutmattning sade upp sig från sin kantorstjänst i Karis finska församling.
Hon utbildar sig nu till närvårdare med ett läroavtal på Sjundeå hälsocentral. Det är ett yrke hon värdesätter högt.
– Det är närvårdarna som jobbar närmast människan.
Päivi säger att hennes process naturligtvis fortfarande pågår. Att helas från utmattning tar tid och kräver att man väljer bort många i och för sig helt trevliga saker, också människor. Det kan omgivningen ibland ha svårt att förstå.
– Men nu är jag tvungen att vara egoistisk på ett annat sätt än någonsin tidigare.
Nekades tjänsteledigt
Päivi var ledsen och besviken över att församlingen inte beviljade henne tjänste- och studieledigt när hon började känna sig trött och sökte utvägar.
Men i dag är hon nöjd med den väg hon valde.
– Man kan faktiskt sadla om ännu i den här åldern. Börja på nytt. När jag var som djupast i dalen, och knappt orkade upp ur sängen, var jag inte helt säker på det. Utan stödet från min man hade det inte gått.
Beslutet att sammanslå de finska församlingarna i Karis, Pojo och Ekenäs till en enda och att ha en enda kantorstjänst för hela fältet stärkte hennes övertygelse om att lämna jobbet.
– I en sådan sits gör man absolut ingenting annat än går från förrättning till förrättning.
Många engagemang
Päivi älskade kantorsjobbet. Men hon ville göra mera än bara ta hand om de obligatoriska förrättningarna, hon ville blåsa liv i den musikaliska verksamheten.
– Ett dilemma i kantorsjobbet är att man inte har några egentliga arbetstider. Tycker man om arbetet är detta en farlig kombination.
Hon tog hand om fem olika musikgrupper och körer, hon ordnade konserter för att lyfta fram den fina kyrkan i Svartå och hon arrangerade temakonserter i Karis kyrka. Hon utbildade sig också till retreatledare och höll tysta retreater.
I församlingen var man med på noterna, men hon fick sköta om allting själv.
Gothkantorn
Minnesvärda var till exempel midnattskonserterna på alla helgons dag med stämning av levande ljus, gothdräkter samt musik där Ave Maria samsades med Nightwish i kyrkan. Hon figurerade också som modell i Janne Koivuniemis fotoutställning som fokuserade på gothkultur.
Hon fick smeknamnet gothkantorn, vilket inte störde henne. Att det fanns personer som misstänkliggjorde hennes aktivitet och förknippade den med satanism, gjorde däremot ont.
I tidningen Länsi-Uusimaa skrevs insändare om gothkantorn och hennes tarotkort.
–Tarotkort? Jag vet inte varifrån något sådant kommer, det kändes helt absurt.
Klart att ingen behöver bry sig om osakligheter av det slaget, säger Päivi men medger att de kan lämna taggar i skinnet om man annars också är trött.
Se gränser
När Päivi ser tillbaka inser hon att hon haft svårt att sätta gränser för sig själv och sitt engagemang. Och hon vet att det inte är ovanligt att eldsjälar bränner ut sig.
Tack vare utmattningen har hon också kommit åt händelser och mönster i barndomen som hon nu kan se på ett annat sätt.
Man tvingas djupt in i sig själv när utmattningen är ett faktum. Men före det kan man rent av ta på sig nya uppgifter, blind inför den egna utsattheten.
– Människor omkring mig såg vartåt det barkade när jag jobbade som mest, men själv kunde jag inte längre sätta gränser. Jag var sjukledig en tid, och för ett år sedan kom jag tillbaka till jobbet för en tid. Sen var jag tvungen att bryta upp.
Hård politisk kultur
När Päivi ombads ställa upp i förra kommunalvalet gjorde hon det med tanken att samla röster till De Gröna vars grundvärderingar hon omfattar.
Hon hade aldrig varit politiskt aktiv, och det var en total överraskning för henne själv att hon blev invald.
Erfarenheten av politiken blev inte särskilt positiv. Den politiska kulturen i Raseborg kändes hård med mycket intriger och många klickar.
Det var inte heller lätt att vara finskspråkig, säger Päivi.
Hon anser att det finns en bit kvar att göra innan båda språkgrupperna känner sig välkomna och bekväma i fullmäktige och andra organ. I dag är inställningen aningslös och även om klimatet påtalas, går budskapet inte fram.
– Man blir lätt utanför. Men eftersom tvåspråkighet är så naturligt för mig och jag jobbat för tvåspråkighet i alla sammanhang, kändes det som en väldigt främmande roll för mig att börja gnata om att få alla handlingar på finska. Dessutom handlar det inte bara om papper.
Efter insjuknandet anhöll Päivi om befrielse från förtroendeuppgifterna, vilket hon också fått.
Mänskliga värden
Känslan av utsatthet minskade inte av att Päivi inte till fullo kunde omfatta kyrkan som institution.
Den kärlekslösa inställningen till homosexuella, och den otroliga avogheten som ännu kan skönjas mot kvinnliga präster, är fenomen hon inte kan acceptera.
Och hon kände närmast ångest då hon iakttog fjäskandet i samband med en biskopsvisitation. Då lyfte man i församlingen fram sådant som får verksamheten att se bra ut, men som man till vardags inte ger så stort värde.
Päivi har nu lämnat kyrkan men inte sin tro på Gud. Och hon vet att vården, där hon i framtiden ska jobba, ger alla möjligheter att uttrycka kärlek och medmänsklighet i konkreta handlingar.
- Päivi Lindström, 51 år.
- Familj: Man och två hundar, tre katter och en pensionerad häst
- Yrke: Kantor, snart närvårdare
- Motto: Det som inte tar livet av en, gör en starkare
- Favoritmusik: Inom klassiska musiken medeltida musik och rysk romantik, inom lätt musik Nightwish
– Jag har varit anhörigvårdare för två personer, så jag är inte helt oerfaren.