Jordbävning
Det är vanligtvis inte så ofta jag tänker på jordbävningar.
Det gör inte San Francisco-borna heller.
San Francisco är utan tvekan en av världens vackraste städer och till skillnad från de flesta städer i USA är den fotgängarvänlig – förutsatt att man inte räds uppförsbackar, förstås. Det är aldrig för kallt och aldrig för varmt och åtminstone såhär års är det mestadels sol. Man kan gå och gå och ständigt upptäcka inte bara nya anslående utsikter utan också ständigt nya kvarter: kinesiska, japanska, vietnamesiska, mexikanska, italienska.
Ett idealiskt resmål alltså, men under en två veckors vistelse har jag ohjälpligt tänkt åtskilligt på jordbävningar. Jag har varit inne på kaliforniska hemsidor om jordbävningar och läst på. Jag vet att de kan komma när som helst, natt eller dag, utan förvarning. San Francisco drabbas regelmässigt av små jordskalv då takkronor gungar till och bokhyllor skakar, såna har jag upplevt själv och de är i sig inget att bry sig om – det är bara det att de kan vara förskalv och att det kommer något betydligt större efter.
Mer kännbara jordbävningar följs ofta av efterskalv som kan komma efter några timmar men lika gärna efter några dagar eller veckor. Även om efterskalven inte behöver vara kraftiga medför de risk för att byggnader som redan tagit skada rasar totalt.
Jag har också läst om hur man ska förbereda sig. Man ska ha vattendunk för vattenförsörjningen kan avbrytas och man ska ha ficklampor för strömmen kan gå. Man ska ha planerat var i hemmet man tänker ta skydd: under matbord eller skrivbord är bra. De flesta människor skadas av glassplitter och föremål som flyger omkring så man ska vara rask med att ta skydd. Man ska också förflytta sig så lite som möjligt: skadorna är statistiskt sett minst hos personer som hållit sig inom en radie på tre meter.
Det är mest på nätterna jag ligger vaken och tänker på jordbävningar. Jag frågar mig om det är bättre att vara i bottenvåningen av ett hus eller i översta våningen. Jag undrar om de hus som klarade jordbävningen 1906 kommer att klara sig nästa gång det verkligen smäller till. Jag undrar hur det skulle vara att stå i en hiss när det smäller till.
Framförallt tänker jag på att jag inte vill bli levande begravd.
Men frågar man San Francisco-borna om de tänker på jordbävningar så ser de förvånade ut och säger: "Nej, varför skulle de det?" Sen kan de visserligen börja berätta om jordbävningar de varit med om men det är inte dramatiska berättelser: de handlar om att plocka tillbaka böckerna i en bokhylla eller gå ner till kvarterskaféet för att förvissa sig om att det var öppet så man kunde få sin vanliga latte.
Vid närmare eftertanke: nog är det ett klokt förhållningssätt? Vi vet ju alla att vad som helst kan hända när som helst – inte bara i San Francisco utan varsomhelst – så varför inte bara leva på?